 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Historien om IF Malmö Redhawks Malmö Ishockeyförening, eller MIF, bildades den 28 februari 1972 och samtidigt upphörde ishockeysektionen i Malmö FF. Under MFF-epoken var Folke Lindström, även kallad "mannen som tog ishockeyn till Skåne" ordförande i hockeysektionen under många år. Hövdingen Erik Persson var ordförande i MFF:s huvudstyrelse och han tyckte att ishockeyn höll på att bli alltför dyr för MFF. Erik bidrog aktivt till hockeysektionens självständighet och han ville till varje pris bli av med hockeyn. Därmed kom fotbollslegenden Erik Persson att i högsta grad bli delaktig i tillkomsten av ishockeyföreningen MIF.
Konstruktörerna till det nya MIF var eldsjälen Lennart Lundberg och Rikard Fagerlund, då verksam på Verdexa i Malmö. Dessa båda ingick i den interimsstyrelse som satte igång verksamheten. Skulderna i den nybildade klubben uppgick till 90.000 kr och på den tiden ansågs det vara ytterst betungande. Till ordförande utsågs Nils Yngvesson, som då var Malmös starke man och socialdemokratiskt finansborgarråd. Putte Brännström blev spelande tränare.
Åren 1972-84 tillbringade MIF i div 1 förutom en förnedrande säsong i div 2 och klubben förde en ganska anonym tillvaro med ca 1.000 åskådare i snitt på hemmamatcherna. Serieumgänget bestod av Rögle, Mörrum, Troja, Nybro, Halmstad, Tyringe, Tingsryd m fl och tränare som Tore Paulsryd, Jan Stolpe, Benny Burakovsky, Tommy Andersson och Lennart Sundberg passerade revy.
1984 lämnade Nils Yngvesson över ordförandeklubban till snickaren och byggmästaren Percy Nilsson. Malmöpågen Percy satte en del goda vänner och affärsbekanta i styrelsen som t ex Staffan Svenby ("en gneten fan" enligt Percy) att hålla i ekonomin och så småningom också Actives VD Bosse Håkansson, med ett enormt kontaktnät, Pehr Malmström, Olle Lindell m fl och till klubbdirektör utsågs Tommy Theorin.
1986 blev Lennart Källén från Örebro tränare för MIF och det första han gjorde var att värva Patrik Gustafsson sedermera Sylvegård, även han från Örebro. Den i ishockey synnerligen kunnige och välutbildade Källén insåg direkt att harvandet i div 1 skulle fortsätta om inte nåt radikalt gjordes. Under ett år funderade styrelsen på vad som skulle göras och under tiden började de mest fantastiska rykten att spridas i svenska hockeykretsar.
På försommaren 1988 briserade den riktigt stora värvningsbomben. Vid en mycket välbesökt och spektakulär presskonferens på Sparbanken i Malmö (Sparbanken hade i samma veva blivit huvudsponsor för MIF) presenterades den största satsningen svensk hockey någonsin skådat. Den levande legenden Pekka Lindmark, Mats Lusth och Bo Svanberg från Färjestad, nyvordne världsmästaren Matti Pauna från Björklöven, jättetalangen Håkan Åhlund från Örebro, Carl-Erik Larsson från Leksand och Anders Svensson från Rögle. Någon vecka senare tillstötte rutinerade Tommy Mörth från Djurgården och Johan Sälle från Örebro. Den 10:e förstärkningen var den från Leksand återbördade malmöpågen, backen Peter Imhäuser.
Skadeglädjen i hockeysverige firade stora triumfer när MIF missade säsongens mål nr 1, att gå till allsvenskan. En obegriplig förlust hemma mot bottenlaget Osby (en då 10-årig MIF-supporter lovade att han aldrig mer skulle leka med BRIO-leksaker efter den matchen). Rögle och Frölunda knep de allsvenska platserna och MIF fick nöja sig med kvalserien.
Till påföljande säsong hade tränare Källén bytts mot den väletablerade Timo Lahtinen, SM-guldvinnare med Södertälje 1985 och spelartruppen förstärktes med landslagsbacken Peter Andersson från Färjestad, centern Raimo Helminen från New York Islanders/Rangers, Mats Hallin från Lugano/Södertälje och Lennart Hermansson från Örebro. Vem som helst med insyn i ishockey begrep att nu var fara på färde. MIF moget för att ta steget.
Sen gick allt som på räls och allsvenskan passerades utan förlust. I den allsvenska finalen i bäst av fem mot MoDo låg en elitserieplats i potten. Den första finalen i Malmö vann MIF enkelt. Final nr 2 uppe i Ö-vik vann MIF med 5-2. Den tredje finalen i Malmö stod 3-3 vid full tid. Sju minuter in i den 5:e (femte) perioden, i spel 4 mot 4, styrde Raimo Helminen in 4-3 på pass från Lennart Hermansson. Det var den 14 mars 1990 och kl var 22.22. MIF var i elitserien och det riktigt stora målet var nått.
Till den första elitseriesäsongen 90-91 värvades en hel femma av mycket hög klass. Backarna Timo Blomqvist, finländare från MoDo och malmöpågen Roger Öhman från AIK samt kedjan Rick Erdall, amerikan från HV 71, unge Daniel Rydmark från Färjestad och rutinerade NHL-proffset Peter Sundström från New Jersey Devils. Den första elitseriematchen i Malmö spelades torsdagen den 20 september 1990. Djurgården var premiärmotståndare och MIF vann med 3-1. Förste målskytt var Mats Hallin på assist från Peter Andersson. Redan den första säsongen gick MIF till slutspel, men slogs ut i kvarten i två raka av Luleå.
Till säsongen 91-92 förstärktes laget med ytterligare en kedja, nämligen Roger Hansson från Rögle, Mats Näslund från Lugano och Robert Burakovsky från AIK. MIF inledde seriespelet på ett imponerande sätt och den första förlusten kom i den 12:e omgången. MIF ledde serien hela säsongen utom den 40:e och sista omgången, då Färjestad smet förbi. I slutspelet höll det hela vägen. AIK slogs ut i kvarten, Brynäs i semifinal och efter en rekordjämn final över fem matcher mot Djurgården, vann MIF sitt första SM. Den 5:e och avgörande finalen spelades i Malmö den 14 april 1992 (publik: 5.940=absolut publikrekord) och guldet firades därefter omsorgsfullt.
Samma år, d.v.s 1992, vann MIF Europacupen genom att i finalen i Düsseldorf besegra Dynamo Moskva. Det stod 3-3 vid full tid och efter förlängning. Avgörandet föll på straffar, fem åt vardera laget. Pekka Lindmark räddade alla fem och MIF missade fyra. Den femte och avgörande straffen gjorde Peter Sundström mål på.
För Roger Hansson blev det första året i MIF osannolikt lyckosamt. Först blev han svensk mästare i MIF i april. I maj var han med i det Tre Kronor som vann VM-guld i Åbo och i december vann han Europacupguld i Düsseldorf. Snyggt jobbat av en rookie.
Till säsongen 92-93 hade den geniale backen Peter Andersson blivit proffs i New York Rangers och hans ersättare blev "VM:s bäste back 1992", slovaken Robert "Robo" Svehla. Dessutom kom den fullvuxne backen Peter Hasselblad från det kraschade Boro. Mats Hallin slutade som spelare och blev ass coach till Timo Lahtinen. MIF blev trea i sluttabellen och stötte på Modo i kvarten. Trots att MoDo vann den första matchen i Malmö med 9-6 (!), vände MIF och vann. I semi väntade ett ruskigt formtoppat Brynäs som förnedrade MIF. 8-0 och 5-0 till Brynäs slutade de två matcherna i Gavlerinken. Dagen efter denna förnedring meddelade Kockums att dom var villiga att ta över som huvudsponsor efter Sparbanken.
Förstärkta med backarna Petri Liimatainen från AIK och Ricard Persson från Leksand, den finske toppforwarden Mikko Mäkelä från TPS och J-landslagsmannen Marcus Magnertoft från Falun, vann MIF sitt andra SM-guld säsongen 93-94, när MoDo besegrades med 3-2 i finalmatcher efter underläge 0-2. Efter denna säsong lämnade Timo Lahtinen MIF efter fem framgångsrika år och blev istället coach i Lugano. Han ersattes i MIF av landsmannen Hannu Jortikka.
94-95 blev en märklig säsong med en rad mediavänliga "affärer". Dessutom dök ett dussintal namnkunniga NHL-proffs plötsligt upp och förstärkte elitserielagen pga en spelarstrejk i NHL. MIF hade redan på sommaren köpt rätten till megastjärnan Tomas Sandström, vilket innebar att denne, plus återvändande toppbacken Peter Andersson (Florida Panthers) kompletterade MIF-truppen. Sandström hann spela 12 elitseriematcher innan spelet i NHL återupptogs, man Andersson stannade. I grundserien blev MIF 2:a och i slutspelet blev det förlust med 3-2 i matcher mot blivande mästarna HV 71 i semi. Direkt efter säsongen entledigades tränaren Hannu Jortikka på spelarnas önskemål.
Ny tränare blev Christer Abrahamsson, som inledningsvis fick se nyckelspelare som Robert Svehla, Ricard Persson, Petri Liimatainen, Jesper Mattsson, Daniel Rydmark lämna klubben för proffsspel i USA, Canada och Tyskland. Ersättare blev ryssen Ilja Byakin från San José Sharks, Brian McReynolds från Canada, Stefan Elvenes från Rögle och finnen Marko Palo från HV 71.
Säsongen 95-96 började bra med drömmar om guld och framgångar, men slutade i anarki, förbittring och med att MIF höll på att missa slutspelet. Vid juletid började gnisslet bli allt mera högljutt, oredan blev total och tränaren Abris ansåg sig sparkad och for hem till Dalarna. Ersättare blev juniortränaren P-O Larsson. Klubbdirektören Gunnar Svensson sade upp sig med omedelbar verkan och backen Peter Andersson fick sparken under pågående säsong, liksom nyförvärvet Brian McReynolds, som spelmässigt inte räckte till. Samtidigt plockades Daniel Rydmark hem från USA.
Men Bosmandomen gjorde att nästan alla elitseriespelare började drömma mer eller mindre realistiska proffsdrömmar, och detta satte sin prägel på den inhemska svenska hockeyn. MIF blev 8:a i grundserien och åkte sen ut mot blivande mästarna Luleå i kvarten. Och efter säsongen lämnade trotjänare som Raimo Helminen, Roger Hansson, Roger Öhman, Bo Svanberg och Johan Sälle klubben, delvis tack vare Bosman. Ersättare blev en hel finnfemma Kari Harila, Juha Riihijärvi, Mikko Peltola, Janne Ojanen och Marko Kiprusoff. Dessutom kom Mats Lusth tillbaka tillsammans med Fredrik Öberg från Västerås. Värvningsavtalet mellan elitserieklubbarna i kombination med Bosman medförde att 30-40 svenska spelare blev proffs utomlands, samtidigt som lika många utlänningar värvades till elitserielagen.
Samtidigt ömsade MIF skinn. Malmö IF blev MIF Redhawks med nya fräsiga färger och tanken och förhoppningen var att souvenirförsäljning etc skall skjuta i höjden enligt NHL-modell.
I förhandstipset inför säsongen 96-97 tippade en enig expertis att MIF skulle bli svenska mästare. Under försäsongen gick det si och så och många väntade på det stora lyftet. Men det gick trögt och när elitserien rullade igång blev det inte alls som experterna trodde. Framförallt på bortaplan var MIF näst intill helt ofarliga och detta kunde inte balansera ett smärre antal uppvisningsmatcher på hemmaplan, som t ex 7-1 mot Färjestad. MIF låg stundtals utanför slutspelplats, dvs plats 1-8. När det dags för juluppehåll, hade laget dock kravlat sig upp på 8:e plats och julefriden hägrade.
Det blev inte så. Det blev istället en herrans uppståndelse när P-O Larsson fick sparken och han ersattes av den geniförklarade Barry Smith, som tidigare under säsongen varit legenden Scotty Bowmans högra hand i Detroit Red Wings. Någon påtaglig "Smith-effekt" blev det inte på våren, även om laget vann några bortamatcher och bjöd hemmapubliken på en säger en galaföreställning när AIK, anförda av Timo Lahtinen besegrades med hela 9-2. Närmare än så att vinna tvåsiffrigt har MIF aldrig varit.
Ny lyckades MIF trots allt med bedriften ta sig till slutspel, men det var via en generande åttondeplats, en tuppfjät från missat slutspel. I kvarten lottades MIF mot seriesegrarna Leksand och i bäst av fem vann MIF den första matchen, i Leksand, efter avgörande mål av Daniel Rydmark i förlängning. F ö iskallt med en myra mellan benen på landslagsmålvakten Hedberg i Leksand. Sen vann Leksand tre raka och säsongen var på nytt över i Malmö redan efter kvartsfinalen.
Så snart det var färdigspelat i Malmö åkte Barry Smith tillbaka till Detroit för att lotsa laget till och genom Stanley Cup. Så var det sagt redan när Barry kom till Malmö. Så när Detroit Red Wings vann Stanley Cup ffg sen mellankrigstiden, var det många i Malmö som kände sig delaktiga i denna framgång. "Våran Barry vann ju Cupen". Under försommaren satt den semestrande Barry hemma i Buffalo och hade dagliga kontakter med MIF-styret om vilka nyförvärv som skulle lejas och vilka befintliga spelare som inte skulle få nytt kontrakt.
Sålunda hamnade Håkan Åhlund i finska Jyväskylä, Stefan Elvenes återvände till Rögle, Ilja Byakin försökte finna ny lycka i amerikanska AHL, Peter Hasselblad tilläts skriva kontrakt med tyska Krefeld och Pekka Lindmark blev bilnasare i Piteå.
Men å andra sidan hade MIF redan kontrakterat målvakten Andrew Verner, kanadensare med stor landslagserfarenhet, Marcus Thuresson, bördig från Tyringe med meriter från Leksand, HV 71, TPS Åbo och framförallt Tre Kronor, unge backen Fredrik Svensson från div 1-laget Hammarby och 2 meter långe tjecken Marek Malik från NHL-laget Hartford Whalers.
Dessa nyförvärv presenterades på en uppskattad pressträff ombord på MIF-båten som till vardags gör turistturer till brobygget i Öresund. I samma veva gjorde den nye klubbdirektören Åke Bergdahl, f d ordförande i Djurgården sin debut i MIF. Barry Smith kunde inte närvara av helt praktiska skäl som hade med hans flyttning och flygbiljetter att göra.
Allt verkade vara frid och fröjd i MIF för första gången på tre år. Denna känsla varade i exakt 2,5 dagar. Sen satte cirkusen igång igen. På högvarv.
Bakom ryggen på MIF signerade Barry Smith ett nytt tvåårskontrakt med Detroit. Barry trodde att detta var helt i sin ordning om han bara kunde ordna en annan tränare, fixa flera spelare till MIF, ordna farmarlagsavtal osv. Barry svek helt enkelt sitt avtal med MIF, han svek MIF och enligt Rikard Fagerlund svek han även det Tre Kronor han skulle coacha i OS i japanska Nagano 1998.
Barry meddelade sina intentioner till MIF:s vice ordförande, den i New York boende Dagens Industrijournalisten Hans-Inge Olsson. Olsson hade liksom alla andra ingen som helst förståelse för Smiths resonemang och långt mindre intresse av Smiths krystade kompensations-erbjudanden. Nu stod MIF till övriga hockey-Sveriges oförställda skadeglädjde, på tränarmässig bar backe. Smith anser sig lurad av MIF / Percy Nilsson och i nuläget tyder det mesta på att denna sorglustiga historia kommer att avgöras av domstol. Båda parter ser med segervisshet fram emot utslaget.
En vecka före det att isträningen skulle börja stod MIF sålunda utan tränare, och Hannu Jortikka tog på sig uppdraget att leda MIFs A-lag.
Säsongen 97/98 blev nästintill ett bortkastat år för Mif Redhawks. Jortikka kom på kollisionskurs med media från första början och resultatmässigt gick det knackigt. Marcus Thuresson visade sig dock vara en utmärkt förstärkning och trots ett par rejäla hemmasegrar som 9-1 mot Luleå och 10-2 mot Västerås (första tvåsiffriga segern i elitserien) låg Redhawks mest hela tiden utanför slutspelsmatch. Samtidigt som det gick allt trögare resultatmässigt blev Jortikka allt mer trängd och han sökte hjälp i sitt hemland. En efter en dök dom upp, de finska nyförvärven. Harri Suvanto, Mika Arvaja och unge backen Pekka Kangasalusta. Nio (9) finländare i omklädningsrummet och det raljerades friskt huruvida det skulle spelas Du Gamla Du fria innan matcherna eller Vårt Land. När det sedan visade sig att bara Kangasalusta höll måttet, växte sig kritiken mot Jortikka allt starkare.
För första gången sedan Mif kom upp i elitserien missade laget en slutspelsplats och det gick inte att ta miste på den skadeglädje detta förorsakade i hockeysverige. Efter detta återvände Jortikka till Finland, denna gång av egen fri vilja.
Under den vädermässigt undermåliga sommarn 1998 jobbade klubbdirektören Åke Bergdahl stenhårt med att skaffa en ny tränare. Som blev två. Åke lyckades nämligen förmå de båda Djurgården-tränarna Stephan "Lillis" Lundh och Niklas Wikegård, som Åke givetvis känner väl, att flytta till Skåne. Samtidigt blev en rad intressanta nyförvärv klara för Mif.
Världsmästarbackarna Johan Tornberg från Västerås och Niclas Hävelid från AIK kom, liksom anfallarna Niclas Sundblad från TPS Åbo, Mikael Lindholm tidigare Brynäs och Luleå men senast från Tyskland. Målvakten Andreas Hadelöv lockades till Malmö från Djurgården, Joakim Musakka från S:t Petersburg och efter det att fredspipa rökts med Detroit. ställde dom Toivo Suursoo från Estland till Mifs förfogande. Dessutom kom Bo Svanberg tillbaka efter några år i proffssvängen på kontinenten. Den finska delegationen förutom Juha Riihijärvi och Kari Harila skickades tillbaka till Finland.
Mif Redhawks inledde säsongen 98/99 med en på pappret intressant trupp och framförallt med ambitionen att skapa arbetsro. Back to basics. En ny era i klubbens historia är förhoppningsvis på gång. Man inledde säsongen bra, men en liten bit in på säsongen kom man i en rejäl formsvacka och förlorade 7raka hemmamatcher! vilket aldrig tidigare har hänt i MIF's historia och man fortsatte spela upp och ned under hela säsongen. Inför sista grundseriematchen så låg man under slutspelsstrecket 2poäng efter Hv71 som man mötte i sista grundserie matchen. Mif vann med 5-2 och var därmed klara för kvartsfinal mot regerande mästarna Färjestad.
Mot Färjestad såg det ut att det skulle bli tvärstopp då man förlorade första matchen i Karlstad med hela 7-2 och var utspelade och i andra matchen i Malmö låg man under med 3-1 med drygt halva matchen spelad då såg det tugnt ut men Mif spelarna visade prov på hög lagmoral och lyckades både reducera och kvittera innan fulltid och matchen gick till förlängning som Mikael Lindholm lyckades avgöra till Mifs fördel. Nu var ställningen 1-1 i matcher när man åter igen for upp till Karlstad, där man gjorde en suverän insats och lyckades vinna med 4-1 och skrällen var ett faktum Mif ledde med 2-1 i matcher. Nu hade man chansen att avgöra kvartsfinalspelet på hemmaplan och matchen var målmässigt jämn i de två första perioderna då det stod 2-2, men på drygt 10min i andra perioden drog Färjestad ifrån till en "säker" 5-2 ledning och alla trodde att det skulle bli en avgörande och femte match i Karlstad, men åter igen visade man prov på en grym lagmoral under de sista 10 min gjorde man 4 mål mål på 6min!!! och man vann matchen med 6-5 och var därmed vidare till semifinal och säsongen som höll på bli ett fiasko var nu en succé i slutspelet.
I semifinalen fick man möta grundseriegiganten Modo som vunnit Elitserien överlägset. Modo vann programenligt första matchen med 4-1...men där tog Mif ut målvakten på de sista 2 av Modos mål. I andra matchen var det omvända siffror ...ett aggressivt Mif lyckades hålla Modoiterna borta från en storspelad Andrew Verner i målet samtidigt som man själv tillvaratog de chanser som kom...eftersnacket från matchen kom dock att disskuteras om Johan Tornbergs återupprepade crosscheckingar i nacken på Modobacken Pierre Hedin som stod utan hjälm och domaren stod och tittade på utan åtgärd, samt när Andrew Verner kastade klubba och handske i ett friläge för Per Svartvadet i numerärt underläge...även detta utan åtgärd...
I tredje matchen pressade Modo på stenhårt under hela första perioden och det var spel mot ett mål Mifs..men i periodpausen stod det 3-1 till Mif som endast sköt 6skott!!
I andra perioden blev det jämnare spel och Mif hade en del vassa chanser...men nu var det Modo som gjorde målen och vann perioden med 3-0 på 6skott! Efter det var det helt och hållet Modos match som tillslut vann med hela 8-4 och var nu bara en match ifrån finalen...Mif var nu tvugna att vinna på hemmaplan för att få till en femte och avgörande semifinal..
Och matchen i Malmö blev dramatisk och spännande, Mif tog ledningen genom Kim Johnsson i början av första perioden och spelade för första gången under semifinalspelt ut Modo...men lyckades inte göra mål, första perioden slutar 1-0 till Mif... andra slutade 0-0 i tredje började Mif spela på försvar för att säkra sin ledning samtidigt som Modo började åka skridskor och började press Mif hårt...och när det var dryga 6min kvar av matchen kom då kvitteringen och det började luta åt att det skulle bli förlägning...men icke.. Modos Samuel Påhlsson får på ett ruggande skott strax innanför Mifs defensvia blå som går in i Andrew Verners vänstra kryss och då var det bara drygt 2min kvar..och Mif var ett slaget lag... Mif var numera utslaget men kan vara nöjda med att komma till semifinal och där pressa Modo till fyra hårda matcher, däremot var inte grundserien bra, där kommer det bli en del förändringar till nästa säsong.
Inför säsongen 1999/2000 tappade man landslagsbacken Kim Johnsson till NHL för spel i New York Rangers...lycka till Kim. Man tappade även målvakten Andrew Verner som flyttade vidare till Tyskland för spel i Köln...lycka till i fortsättningen Verner. Som ersättare till Kim Johnsson köpte man in backen Peter Jakobsson från Färjestad och som ersättare till Andrew Verner tog man upp juniormålvakten Ola Nilsson. Även NHL-proffset Tomas Sandström plockades hem från Anaheim.
För första gången på många år så visade MIF upp ett stabilt spel och resultatet av det visade sig direkt, MIF låg under större delen av säsongen med i toppen av tabellen vilket man inte varit speciellt bortskämt med. I och med att laget spelade bättre och publiken fortsatte strömma till hemmamatcherna vilket innebar att man allt som oftast spelade inför nästintill fulla läktare. Inför säsongen var det oroligt bland supportrar då man tappat stjärnbackarna Kim Hävelid och Kim Johnsson till NHL och ersatt dem med Peter Jakobsson samt Peter Hasselblad. Men oj vad fel alla fick, försvaret var ramstarkt under hela säsongen, samtidigt som Jocke Musakka, Andreas Lilja, Jesper Damgaard lyfte sig flera klasser sen föregående säsong. På anfallssidan var det främst superdansken Kim Staal som fick sitt stora genombrott i Elitserien, även kedje kamraten Jan Hammar visade på allvar att de hör hemma i Elitserien. När sista grundseriematchen spelats mot Leksand där för övrigt Anders "Masken" Carlsson gjorde sin sista elitmatch för Leksand, så slutade MIF på en 5:e plats och blev lottade att möta Luleå i kvartsfinalen.
Väl i kvartsfinalen mot Luleå så åkte man på en uddamålsförlust med 2-1 efter att Luleå varit det bättre laget under större delen av matchen. I hemmamatchen ledde man länge och väl med 2-1, men när det återstod drygt 3min av matchen kvitterade Luleå till 2-2 och förlängning tog vid. Efter bara nån minuts spel så avgjorde Luleå och det stod nu 2-0 i matcher till Luleå i bäst av sju. Och inte blev det bättre av att man sedan åkte på rådäng i Delfinen och man hamnade i ett 3-0 underläge i matcher och därmed var tvugna att vinna fyra raka matcher varav två stycken borta mot ett Luleå som inte förlorat hemma på över 20matcher. MIF gjorde precis vad som krävdes av dem och man vann hemma med 5-1 och man höll liv i matchserien, men fortfarande krävdes det 3segerar till. Uppladdningen till bortamatchen i Luleå blev inte den bästa, då det special chartrade flygplanet man skulle flyga upp med fick problem och man tvingades vända om och landa i Borlänge och invänta ett nytt flyg. MIF försökte förgäves att skjuta på matchen tills morgondagen, vilket inte gick. Väl framme i Luleå och den försenadade matchen startade 21.15. Luleå tog väntat ledningen med 1-0, men kvitteringen lät inte vänta på sig utan Peter Jakobsson kvitterade med ett ett skott som tog på en Luleå spelare gick upp i en båge och in över Jarmo Myllys i Luleås mål. 1.20min senare tog man även ledningen via Tomas Sandström som äntligen lyckades göra mål på Jarmo Myllys efter ha haft många fina chanser under de tidigare matcherna. Samme man Sandström gjorde även 3-1 i slutet av andra perioden efter att Luleå mest legat och pressat på under hela perioden utan att lyckats få in den bakom en storspelande Andreas Hadelöv i MIF-kassen.
Ställningen 3-1 stod sig långt in i 3:e perioden då 3.09 återstod då reducerade Luleå till 3-2 och man pressade på rejält för att få till en kvittering, men MIF stod emot och man gjorde en riktig bragdinsatts som lyckades vinna efter den miserabla uppladdning man fick före matchen.
6:e matchen som spelades i Malmö blev en historisk match då det blev den första slutspelsmatchen i Elitseriens historia som slutade 0-0 efter fullt tid. Resultatet speglade inte alls matchen, utan med männskliga målvakter i de båda lagen så hade ett resultat typ 4-3, 5-3 osv varit mer passande. MIF var det lag som förde spelet och skapdade de flesta målchanserna, men Luleå var inte alls ofarliga i sina attacker. I förlängningen var det som det brukade vara att ett misstag avgjorde, denna gång var det ett misslyckat byte av MIF som straffade sig och Luleå gjorde 0-1 och säsongen var över för MIFs del.
Inför den kommande säsongen så blev det stor ruljans igen på spelarfronten då lagkaptenen Mats Lusth inte fick något nytt kontrakt, andra spelare som lämnade MIF var Joakim Musakka, Jesper Damgaard, Niklas Sundblad, Andreas Lilja, Toivo Suursoo, Patrik Sylvegård, Mikael Lindholm, Bo Svanberg mfl
Som ersättare till alla flyktande spelare värvade man förre Djurgårds stjärnan Fredrik Lindquist från Davos, Daniel Rydmark återvände efter två säsonger i Västerås som gick i konkurs, ex Djurgårdarna Christian Due-Boje, Joakim Lundberg, Hv71:s David Petrasek, Södertäljes lovande center Mikael Wahlberg samt den okände Hammarby spelaren Mika Hannula och så plockades Martin Persson upp från juniorleden.
Man startade säsongen med en Sudden Death seger hemma över Färjestad där Juha Riihijärvi avgjorde. Man spelade väldigt mycket upp och ned. Man kunde ena dagen spela rena toppspelet och slå vilket lag som helst för att nästa dag spela helt under isen och praktiskt taget ge bort poängen. Under en period så var 4st backar skadade vilket innebar att Tomas Sandström fick ta klivet ned till backplats och det gjorde han mycket bra. Sandström visade hur en offensiv back skulle spela och smällde in flera mål från backplats.
I December lyckades MIF lösa backproblemen genom att värva hem den gamle MIF bekantingen Roger Öhman som debuterade i Globen mot AIK och vilken debut det blev. Öhman fick äran att göra mål i sin återkomst i MIF tröjan i en match som man vann med 4-1 efter att man gjort 3mål i numerärt underläge!
Efter jul spelade man upp sig rejält och man tog upp kampen om 3:e platsen på allvar. Man besegrade tex Färjestad borta med 9-3 och då ska man ha i tanke att man tidigare under säsongen förlorade mot Färjestad i Karlstad med 7-1! MIF slutade femma 1poäng efter MoDo som kom fyra. I lottningen för slutspelet så lottades man mot serietrean Brynäs som under våren visat dålig form. Samtidigt som man själva kom in i slutspelet med fyra raka segrar och i underläge vilket passade MIF som handsken. Första matchen spelades i Malmö en jämn match som inte avgjordes förräns det var 4sekunder kvar då Riihjärvi slog in 3-1 i tom kasse. Sedan åkte man till Gävle och gav inte Brynäs en chans och vann med konfortabla 5-2, samma siffror blev det sedan hemma i Malmö och man var på väg att göra det omöjliga slå ut Brynäs med 4-0 i matcher. 4:e matchen spelades i Gävle och ingen trodde att Brynäs skulle förlora fyra raka mot ett nederlagstippat MIF. Och experterna såg ut att få rätt då Brynäs ledde med 4-1 efter två perioder och MIF visade ingen slutspelsform alls.
Men i tredje perioden kom MIF in som ett helt nytt lag och fick det viktiga 2-4 målet i början av tredje perioden sen dominerade man för fullt och planens gigant som i de tre övriga matherna var den totalt okände Mika Hannula som nu visade upp sitt stora kunnande. Med 4.53 kvar så kvitterade Mika Hannula och det blev slutresultatet och förlängning väntade, en förlängning där Marcus Thuresson avgjorde med att skjuta ett inte alltför märkvärdigt skott via Brynäs målvaktens klubb och retfullt sakta in i mål. MIF var i Semifinal!
I Semifinal väntade rivalerna Färjestad och efter MIFs imponerande 4-0 i matcher mot Brynäs och 4 vinster i sista grunderseriematcherna så var man obesegrade i 8raka matcher vilket var den längsta vinst sviten i MIFs historia sedan Sm-gulds året -94. Nu var man lite av favoriter men man förlorade första matchen hemma med 5-3. Match två i Karlstad vann man med 6-4 efter att ha gjort ännu en mirakelvänding från 1-4 till 5-4 och förlorat skotten med 35-21 men Hadelöv var grym i målet samtidigt som grabbarna på isen visade prov på en mycket bra lagmoral då man återigen aldrig gav upp. Men därefter var det roliga slut Färjestad var allt för bra för MIF i detta slutspel och man spelade ut MIF under långa stunder och vann tre raka matcher med siffrorna 6-4, 7-3, 5-0 (Färjestads sifrror först). Säsongen var nu över och spekulationerna som pågått under slutspelet fortsatte, var Per Bäckman klar för MIF?
På en presskonferens så presenterades just Per Bäckman som MIFs nya tränare och de gamla tränarna Niklas Wikegård och Stephan Lundh fick lämna sina tränarjobb för nya tjänster inom föreningen. Stephan Lundh blev sportchef medan Wikegård valde att lämna MIF för att bli tränare i Schweiziska Chur. Senare blev det även klart att Färjestads tränare Gunnar Johansson blir den som ska jobba ihop med Bäckman i båset de närmaste säsongerna.
Till skillnad från föregående sommare så blev det en lugn sommar med få spelarförluster, Kim Staal skrev överraskande på för MoDo och ersattes så småningom av Xavier Majic som kom från MoDo var annars ? Snabbskrinnaren Johan Tornberg måste lägga av pga en efterhängsen knäskada, Peter Jakobsson fick inget nytt kontrakt. Peter Andersson återvänder till MIF för en tredje gång, även Johan Norgren återvänder efter några år i Södertälje och Tyskland. Man köper in Danmarks mest lovande spelare i Frans Nielsen och plockar upp egna junioren Erik Persson (Martin Perssons lillebror).
Per Bäckman och Gunnar Johanssons tid i MIF Redhawks fick sitt slut efter säsongen 02/03 då tränarduon tillsammans hade styrt laget under två säsonger. Ny huvudtränare blev sportchefen Stephan Lundh som längtade tillbaks efter uppehållet som tränare. Assisterande tränare blev en liten överraskning för klubbens fans när det blev officiellt att en av klubbens största spelare genom tiderna skrev på. Mats Lusth flyttade tillbaks till MIF Redhawks, denna gången som ledare.
På spelarsidan fick man tillbaks en annan profil från tidigare år i danska Kim Staal. Fler värvningar gjordes i Lasse Degn, Niklas Sundblad och Magnus Österby.
MIF Redhawks VD sedan två år tillbaks, Sven-Åke Wikers, avgick men stannade i klubben i form av styrelsemedlem. Innan Sven-Åke Wikers avgick startade han ett nytt storprojekt för klubben. MIF Redhawks skrev tillsammans med ett produktionsbolag, ISPR och Basic Sports TV på ett avtal med TV4+ som innebar en framtid för MIF Redhawks i TV. Klubben skulle nu medverka i en Reality Show som skulle visas veckovis under halva säsongen men MIF Redhawks i huvudrollen.
Ny VD för MIF Redhawks blev Stefan Kreüger, tidigare fritidschef i danska kommunen Farum.
Säsongen 2003/2004 inleddes svajigt. Mycket rubriker i media rörande dåliga resultat och Reality Showens påverkan på spelarna. Tittarsiffrorna för programmet var höga men försäljningen av programmet gick sämre. Efter åtta avsnitt tog man beslutet att lägga ner TV-programmet i förtid och låta spelarna koncentrera sig helt på ishockeyn. Resultaten blev oförändrat även efter nedläggningen samtidigt som föreningen saknade nio miljoner kronor i sin beräknade budget. Spelarna skrev på ett avtal som tillät klubben att sänka deras löner tillfälligt samtidigt som man skar ner på den administrativa personalen. Malmö kommun gick också in med ett större bidrag till klubben för att klara elitlicensen. Samtidigt som förhandlingar pågick med spelarna lämnade Lasse Degn och Toivo Suursoo laget och istället skulle Malmö få se en junior vid namn Calle Söderberg ta plats i A-laget.
A-laget slutade på 11;e plats i tabellen och kvalserien var ett faktum. Kvalserien blev dock enkel för Redhawks. Första plats utan att förlora en match tog de sig tillbaka till elitserien tillsammans med Mora IK som tog sina rivaler i Leksands plats.
Året slutade alltså trots allt väl. A-laget kvar i elitserien, J-20 tog SM-silver, U-16 SM-guld och flera andra fina resultat i ungdomsleden. Klubben klarade också elitlicensen efter att ha gjort besparingar på cirka sju mlijoner kronor och slutat på 100 000 kronor i eget kapital.
Stephan Lundh erbjöds inget nytt kontrakt som tränare och flyttade istället till Frölunda Indians. Kvar som assisterande tränare var Mats Lusth och som huvudtränare fick han se ett helt nytt namn i svensk elithockey, Björn Kinding. Björn Kinding bodde i Edmonton men tog jobbet för att försöka lyckas i elitserien med ett nysatsande lag, Malmö Redhawks. Efter en tung start på säsongen valde föreningen att låta Dan Hobér ta över ansvaret för Malmö Redhawks A-lag.
Det gick inte bättre med Hobér. Redhawks slutade 12:a och därmed sist i Elitserien, och i den efterföljande Kvalserien blev laget bara trea och därmed degraderade till Allsvenskan. Till Elitserien gick istället Leksand (tillsammans med Brynäs).
Stefan Krüeger lämnade över klubbdirektörsposten till Thomas Stenberg, och Percy Nilsson lämnade ordförandeklubban till Mats Engstrand efter 21 års tjänst. Percy Nilsson blev hedersordförande och arbetet med den nya arenan tog fart på allvar med 'invigning' och pucksläpp på den tänkta rinken och den färdiga detaljplanen för Hyllie klubbades. Peter Andersson blev sportchef efter att ha lagt skridskorna på hyllan.
Malmö Redhawks satsning på "Återtåget" blev en enda stor succé! Efter att ha haft full kontroll på motståndarna i grundserien, säkrades förstaplatsen i HockeyAllsvenskan ganska komfortabelt och laget tog sig vidare till Kvalserien. Väl där gjorde tre lag (Skellefteå och Södertälje inräknat) upp om de två platserna till Elitserien. Malmö Redhawks var laget som drog det längsta stråt och hade därigenom omedelbart, åter kvalificerat sig för spel i den högsta serien.
Återkomsten till högsta serien säsongen 06/07 blev precis lika svår som väntat. Efter en tung inledning fick Lars Osten Bergström stiga åt sidan, till förmån för Dave King. Året speglades av den enorma in- och utflyttningen i truppen. Spelare som borde vara succé, blev blasé i Malmö Redhawks och sportchef Andersson sökte med ljus och lykta efter spelare. NHL-meriterade spelare varvades med spelare från tyska ligan. Men inte ens en Fedorov (Fedor i förnamn och bror till den mer kände Sergei) kunde frälsa Redhawks. Efter en hyfsad kvalserie, upprepades säsongen 05/06 scenario och Redhawks slutade 3:a. Förlust mot Leksand i sista omgången och mardrömmen blev sann. Redhawks var åter förpassade till HockeyAllsvenskan och återtåget får starta om!
Textsammanställning: Roger Funhagen
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|