 |
|
|
|
|
|
Roligare än på bra länge Fredagskvällens match mot Leksand blev som väntat inte bara en i mängden. Den hade det mesta, utom en segrare. Trots en fanatisk hemmapublik som fick domaren att fullständigt spåra ur gjorde Malmö en heroisk kämpainsats som var det bästa och mest imponerade jag sett på en lång, lång tid.
Torgny Bendelin talade om att ett nytt Malmö Redhawks var på väg att ta skepnad efter Leksandsmatchen hemma i Malmö tidigare i höst. Jag trodde honom då, men blev precis som de flesta andra en aning fundersam under problematiska oktober. Det jag såg i fredags kväll mot just Leksand var något helt nytt. Ett Malmö Redhawks som förutom några svaga minuter i inledningen stred, kämpade, fightades och fullständigt tömde sig på alla krafter. Roligare än i fredags blir det knappt, åtminstone inte här och nu i Allsvenskan. Bästa ordet att sammanfatta insatsen på är stolthet och det är den känslan vi alla som antingen är runtomkring eller i Malmö Redhawks behöver känna.
Frontfiguren från första till sista nedsläpp var utan tvekan kapten Mikael Wahlberg. Jag kan knappt komma ihåg senast en utespelare var så pass dominant och viktig för sitt lag som Wahlberg var i seriefinalen. Av de 402 matcherna Mikael har gjort i Malmö Redhawks-dressen så lär denna platsa bland topp-3-insatserna och då ska man ha klart för sig att konkurrensen är rätt hård bland strålande insatser. Wahlberg visade alltså vägen, men där finns många därtill att imponeras utav. Exempelvis gjorde Andreas Byström utan tvekan sin bästa insats i Malmö. Forwards som Fredrik Eriksson, Marcus Paulsson, Tomas Wallgren och Ville Nieminen slutade aldrig att åka. För övrigt skandalöst hur klockrena tacklingar blev till utvisningar i matchen. Snudd på sorgligt, inte minst för Ville som inte tilläts utnyttja sin spelstil till max.
Om oktober månad var grå och trist så har det varit tal om raka motsatsen i november. Redhawks är obesegrat sen omstarten efter Karjala Cup och hade innan Leksandsmatchen ett snitt på under ett insläppt per match. Det är en uppryckning som heter duga. Därmed har Antti Bruuns och Carl Söderbergs intåg i truppen gett precis den effekt som man hoppades på. Försvarsmässigt har det sett väsentligt mycket bättre ut, de enkla misstagen har börjat minimeras på allvar, och offensivt är det oftast minst en farlighet per Söderberg-byte.
Innan jul återstår sex matcher. Faktum är att endast en match spelas utanför Skånes gränser. Således är det läge för ett avgörande ryck i tabellen. Sett till hur de kommande matcherna gick under Allsvenskans första tredjedel bör det finnas utrymme för en hel del revanschlusta. Och säger jag den 12:e så är det bara tre poäng som gäller.
Jag vet att jag skrev det mot AIK, men jag passar på att upprepa mig. En sak i taget, i kväll är det Bofors som gäller och nu ska Antti Bruuns förlustfria svit i Malmö-tröjan förlängas till åtta matcher.
|
|
|
|
|
|
|