 |
|
|
|
|
|
Ett fantastiskt ishockeyår avslutas med junior-VM på hemmaplanDet har varit ett fantastiskt ishockeyår 2006 för vårt herrlag. OS-guld och VM-guld.
Men det finns något som fattas svensk ishockey. Ett VM-guld för våra juniorkronor. Det är alldeles för länge sedan vår enda fullträff kom: 1981 med Kjell Damberg vid rodret. Guld efter en direkt avgörande match mot Sovjet på en uterink i Augsburg.
– Det var en fantastisk turnering. Det kändes inför sista matchen mot ryssarna som att vi är ett lag som inte kan förlora, säger Damberg. Naturligtvis skulle ett guld för juniorerna igen sporra alla unga talanger.
Det är nu dags igen för ett nytt försök 26 december-5 januari i Leksand och Mora.
Varför är det så svårt att vinna JVM?
– Det kan bero på tillfälligheter, men vi skall komma ihåg att satsningen i Nordamerika på juniorer är starkare i dag än exempelvis året då vi vann. Men jag tror att Sverige har en god medaljchans nu, Torgny Bendelin har gjort ett bra jobb, säger Damberg.
– Men det är givetvis viktigt att det satsas på våra juniorer. Jag vill också begränsa antalet utlänningar i Elitserien till fem stycken i laguppställningen. Jag ser det som mycket positivt att till exempel Djurgården satsar så mycket på egna unga talanger
Men tillbaka till guldåret. Hur var förutsättningarna?
– Det var knappast någon som trodde på oss, på så vis hade vi ett tacksamt utgångsläge. Vi hade haft motgångar i ett JEM två år tidigare i Polen med delar av det här laget. Men samtidigt fanns det en revanschlusta hos de flesta.
Juniorkronorna hade stått på pallen tre gånger innan succén i Västtyskland. Silver i Montreal 1978, brons i Karlstad 1979, brons i Helsingfors året efter. Med starka spelare som Mats Näslund, Tomas Jonsson och Pelle Lindbergh. Nu drog det ihop sig till finaldrama mot Sovjet. Ett Sovjet som vunnit samtliga de fem JVM som spelats. Det fanns kanske en viss nervositet i det sovjetiska lägret.
– De godkände inte den amerikanske domaren som skulle döma finalmötet. Och de lyckades med sitt överklagande. I stället gick jobbet till den tyske domaren Josef Kompalla som faktiskt inte dömt en enda match tidigare i turneringen. Han jobbade i organisationen för JVM.
Men i det läget uppträdde Kjell Damberg smart. Han tog kontakt med Kompalla, som var en rutinerad domare.
– Jag förklarade att vi var mycket nöjda med att få en så bra domare i en så viktig match. Det skulle gå bra. Och Kompalla var inte alls ryssvänlig, som kanske någon misstänkt. Han visade ut flera av ryssarna i början av matchen.
– Vi hade dessutom bra kontakt med USA:s coach Lou Vairo, så bra att han faktiskt gick runt och peppade våra killar inför det direkt avgörande mötet med Sovjet. ”Ni är det bästa laget”, poängterade han.
Och nervositeten spred sig igen i det ryska lägret.
– Jag minns hur överledarna i sina svarta ulstrar klev ned i ryssarnas bås de sista fem minuterna. Det hjälpte inte. Vi vann 3-2.
En historisk seger då. Och är det (tyvärr) än i dag, eftersom ingen svensk upplaga lyckats kopiera framgången. Vi kan notera att på den tiden fanns inga assisterande coacher i ett svenskt lag. Det dög bra med vår team manager Bosse Tovland.
Vad behövs då för att vinna ett JVM-guld?
– Karaktärsspelare, säger Damberg. Det hade vi flera av som kunde lyfta i turneringen och bara bli bättre och bättre och vek inte en millimeter. Vi vann jämna matcher. Det var ett stort engagemang inifrån gruppen. Vi hade Patrik Sundström och Jan X:et Erixon som ett par av våra tongivande. X:et redan då enormt stark i box play. Vi hade spelskickliga backar som Roger ”Bullen” Hägglund, Peter Andersson, Håkan Nordin och Micke Thelvén. Vi hade en mycket bra målvakt i Lasse Eriksson. Han blev korad till turneringens bäste målvakt. Vårt stora flaggskepp, det var Patrik Sundström. Fick priset som turneringens bäste forward. ”Bullen” Hägglund som tyvärr omkom vid en bilolycka 1992 gjorde sitt livs match mot Sovjet.
– Att det var ett bra lag vi hade råder det ingen tvekan om. Jag vill minnas att elva av spelarna testades i NHL. Och vi förlorade bara en enda poäng på hela turneringen (3–3 mot Tjeckoslovakien), poängterar Damberg.
Faktum är att samtliga 20 spelare i truppen nådde Elitseriespel och åtta platsade i NHL. Det här var juniorkronornas facit under JVM 1980-81: Västtyskland 7–3, USA 10–2, Finland 2–1, Tjeckoslovakien 3–3 och Sovjet 3–2.
Nu är det dags igen för juniokronorna. Upp till bevis i Mora och Leksand.
Goda råd från Damberg
Tre anledningar varför småkronorna kan lyckas igen enligt Kjell Damberg:
1. Svenska Ishockeyförbundet och utvecklingsavdelningen får god hjälp av elittränarna i Elitserien, Allsvenskan och elitjuniorligan J20 SuperEli. De har gjort ett stort och starkt jobb för juniorutvecklingen de senaste åren. Det är länge sedan vi hade så många ordinarie juniorer i Elitserien och Allsvenskan där många också är tongivande i sina lag, typ Nicklas Bäckström med flera.
2. Hemmaplan och stor rink är en fördel i matcherna mot Kanada och USA.
3. Vi var nära medalj förra året i Vancouver. Vi fick stryk av Finland i kvartsfinal, i sudden death, detta i en match där Sverige var det bättre laget.
Vad är extra viktigt?
– Bendelin om någon vet vad som behövs och vad jag hör och läser har han ett bra lagbygge på gång. Med två bra målvakter, några centrala spelare typ Bäckström som varit med förr och någon giftig målskytt typ Hörnqvist i Djurgården.
– Det viktigaste är som i alla lagbyggen att ledningen motiverar olika personligheter och karaktärer i laget att själva ta tag i och utveckla stämningen och lagandan i hela gruppen och sedan när det gäller få många att överträffa sig själva i matcherna.
Text: Stellan Kvärre, Kvärre Media
|
|
|
|
|
|
|